ruminating.blogg.se

Senaste gången jag bloggade var för 10 år sedan. Hur mycket har inte hänt sedan dess? 10 år utomlands, 10 år i konstant rörelse, 10 år utan att någonsin riktigt våga stanna kvar. Vad betyder det ens? Inte mycket, troligen. Livet är annorlunda nu, livet är exakt detsamma. Det är så mycket jag håller inom mig. Jag är vacker, kanske? Jag har fortfarande ont i själen. Jag vill bli känd bara så att jag kan bli erkänd, min existens, mitt liv.

Det har varit många nedgångar, brutala, lätta att kasta åt sidan men svåra att faktiskt glömma. De flesta skulle nog aldrig kunna gissa? Eller. Tänk om jag skulle försöka lista det. Jag försöker:

 

Nedgången som skedde framför allas ögon, jag slutade äta, jag åt mitt i natten och jag spydde upp, jag ljög och stal och bröt mig in och förstörde, om jag togs till häktet eller sjukhuset kanske någon skulle se mig.

Jag var sjuk, döende. Jag bad om att bli tagen till sjukhuset, pappa tog mig dig, han lämnade mig där, gav sig ut på några ärenden. Allt jag ville var att någon skulle hålla min hand. Allt jag ville var att han och mamma skulle hålla om mig.

Psyket i Lund efter att ha blivit felmedicinerad och sedan druckit säkerligen sjuka mängder alkohol, rakt in i mani, nära döden, eskorterad av fyra polismän eftersom jag bedömdes vara en fara för mig själv och andra.

Så mycket smärta och ensamhet, mitt i sjukdomen utan någon som lyssnar, så mycket som jag har glömt och gömt undan under ett tunt lager av damm.

Bulimin , galenskapen, all smärta. Jag stal en cykel i Stockholm en gång när jag var full, det var en sommarnatt och jag cyklade ut till Nacka och spydde upp min middag, såg den simma ut på sjön. Hela tiden tänkte jag, vad händer om jag dör nu? Blir jag känd, kommer någon att se mig? Allt jag vill är att någon ska se mig. Ett lik som badar i vassen, 22 år kanske, vacker och dum med otroliga betyg med hela världen framför sig, däckmärken från en cykel av modellen Kronan, varför blev det såhär skulle rubrikerna spekulera.

Mitt första förhållande, jag var 22, tre år som började okej men snabbt kom att förgöra mig, manipulation, otrohet, personlig terror och sedan, ibland, fysiska attacker. Han lät mig externalisera allt jag hatade med mig själv. Vad ska man säga? Vad kan man säga? Alla som varit där vet hur nära kopplat det är med skammen, att aldrig kunna veta. 

Så mycket alkohol sedan dess, för att tysta smärtan och sveken, så sviken, så ensam, trots folket omkring mig. Ingen såg. Ingen ville se. Ingen tittade riktigt nära. Det är svårt att inte förakta de vänner jag hade för allt de inte sa. Varför avbryts jag alltid? Varför vill ingen lyssna?

 

Jag måste berätta nån slags sanning nu, utan filter. Listan fortsätter imorgon.